Dock fick historien en tvär vändning!
Idag, innan reveljen blåsts får jag ett meddelande av Överstelöjtnant Mellqvist som är ute på hemligt uppdrag i fiendens område.
"Kopral Sjödin! Velocipeden siktad inne på fiendeterritorium! N 63° 49.468', E 20° 16.600'. Ditt uppdrag är att hämta den innan klockan 1300. Jag litar på dig. Lycka till."
Jag sätter mig käpprätt upp i tältsängen och börjar planera. En snabb dusch, sedan på med BDU'n och kroppsskyddet. Jag inmundigar en ordentlig frukost, det är viktigt att inte få slut på energi.
Kartan placeras ut på bordet och jag studerar den för att bestämma den bästa vägen dit.
Det tar lång tid att ta sig de 3800m till platsen där velocipeden skall befinna sig. Jag smyger och håller mig oupptäckt ifrån fiendens vakande ögon.
Väl framme ser jag den, den står obevakad och olåst. Jag väntar en liten stund, tar några djupa andetag och sedan tjurrusar jag fram till den, kastar mig upp på den och cyklar för allt smör i småland tillbaka mot lägret.
En lång backe finns efter cirka halva vägen till tryggheten. På backen har fienden skrivit ett hånande budskap "Du orkar hela vägen!". Jag förstår att det var ironiskt menat och att de vill knäcka alla som försöker ta sig upp där.
Men inte jag! Jag orkade hela vägen!
Hemma, välbehållen och velocipeden fastlåst kan jag pusta ut. Nu när jag skriver detta så hoppas jag att detta kommer bevaras någonstans, så framtidens barn får veta hur hemskt det var...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar